someone

Jag vet inte helt vad jag skall göra av mi.. Jag har festat 11 dagar i sträck.. Jag vet att det är dags attt få en rätsida på det, så har jag änså inga pengar.. Men fan, livet är hårt. Jag var på konsert ikväll med Gavin deGraw..Är det verkligen så att livet måste kreta kring kärlek? Jag antar att det antingen är kärlek eller karriär.. Jag har ju haft stora planer om min karriäär..men jag tror inte att den blir så stor tillslut, jag är för gammal... fast det är  ju aldrig försent att prova.. 

Jag fick reda på för 2 veckor sedan att en av mina närma vänner skall få barn i maj i år, hon är den sista av de vänner jag känner som får barn.. Jag ser tillbaka på bilder på den lilla killen som jag hjälpte till å passa från att han var 3-6 år, han har blivit så stor nu och han har även fått en lillebror. J tvåbarnsmamma och min bästa  vän. Vi lever så olika lev, jag undrar när jag ser dig igen.. 

Jag har förstått nu, vid en ålder av 26, att jag är tämligen attraktiv och att jag kan få vilken kille jag vill bara genom att smila pent.. Jag liker ikke det helt. Jag har en fantastiskt kropp men jag är oxå en bra person. Jag har nyss blivit bränd av en kille som jag tyckte hade allt jag önskade, det var hårt. Jag är inte van att bli dumpad, har faktiskt aldrig skedd... Men oavsett, hur går man vidare? Jag har 3 killar nu som jag vet är intresserade av mig och det är jag som gjort dem intresserade, jag vill ju bara vara deras vän men har ju förstått att så är inte fallet för dom. 

Hur kan det vara så, att killen vill mer och jag vill inte? Eller vill han bara ligga?

Måste man ha kärlek i livet för att uppnå fullständig lycka?

Ni vet den här klumpen i magen? Den är vanskelig.. Klarar jag inte det här så har jag ingenting, det är det här jag har satsat på, det var det här som skulle vända allt. Jag jobbar hårt och mycket, min vecka är mer intensiv än mina kollegor och studiekamraters (vågar jag nog påstå) jag prövar å göra allt riktig jag vill nå mina mål. 

Även fast jag inte tänker så mkt på det (visst är det lättare att ignorera?) så har jag fortfarande nästan inga tjejkompisar i mitt liv. Jag har en här i Oslo men hon umgås jag med mest för att jag annars inte har någon. Nu är det ju kanske inte så konstigt at jag inte har så många tjejkompisar på skolan (10% tjejer) men på jobbet är vi bara tjejer och där är det fortfarande bara det ytliga trots att jag jobbat där i snart 6 månader. Jag har alltid tänkt att det tar tid att komma in sig bland tjejer men inte ska det väl ta så här lång tid? Jag läser om andra som flyttar eller börjar om på nytt och genast får nya tjejkompisar att hänga med, varför har dom det så lätt, vad gör mig så annorlunda dom? 

Jag har levt mitt liv ganska långt nu för att inse att det är nog så det kommer vara och jag antar att det är greit, det är ledsamt men ok.. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt, det är inte direkt så att jag är superbra på någonting speciellt. Slutar jag med det här så har jag ingenting att gå på, inga megkunnskaper som kan ta mig vidare eller som i alla fall ger mig ett alternativ. Fast å andra sidan har jag sagt hela tiden att klarar jag inte det här så ger jag upp, då har jag försökt och då finns det inte så mkt mer å hämta. Jag blir bara äldre. 

Jag hatar den förbaskade sjukdommen :/ En nära väninna till mig miste sin mamma i kreft för 2 uker sedan mitt ex fick precis veta att hans tante som oxå är hans bästa vän har fått keft och jag har precs fått veta att en annan nära vän kanske har livmoderskreft. Det är inte rättvist jag har hört att en av tre får kreft vet ikke hur det stämmer men nu är det tre av mna vänner på en gång som drabbats direkt eller indirekt. Och jag vet faktiskt inte helt hur jag skall förhålla mig till det för det skrämmer mig. 

Idag har jag varit på legevakta fick så otroligt ont i äggstocken känndes det som. Jag var på jobb och till slut blev det så starkt att jag började grine hehe jag var ju i gott humör med det gjorde så ont att tårarna trilalde så tillslut så måtte jag inse att jag inte klarade jobba :/ Dro till legevakta som tog en massa tester, men jag fick gå hem igen blir det värre så må jag tillbaka men har det litt bedre nu så hoppas den försvinner av sig själv. Blir filmkväll med S ikväll då!

Ibland får jag den här paniken i kroppen..nästan lite ångest. Självklart har man visioner som barn och det är helt naturligt att de ändrar sig ettervart som man bli äldre och har förstått mer av livet och värden. Jag trodde alltid at jag skulle ha bar och familj när jag var 25!! OMG! Jag är 25 nu och det kommer inte på tal än gång, det går inte! Men ibland kommer ändå den där paniken, jag är 25 år, det är inte bara bara längre.. Det är på tiden att jag finner någon snart, jag vill ha barn i framtiden men jag vill inte ha det med någon jag dejtat bara ett år.. Min gräns har alltid varit minst 5 år men nu börjar jag fundera lite på om det är reelt.. Ok när man är 16 år men ju äldre man blir desto mer lär man känna sig själv och man vet vad man vill ha, samt förhoppningsvis vem man passar sammen med.

De senaste årena har jag tänk så mkt på hur greit jag har det alene utan mamma, jag trenger inte henne.. Men jag förstår lite bättre nu, det är inte lätt att bli vuxen, det är ingen som har förvarnat mig om allt som sker. Jag har ingen myndig person som jag kan prata med och som kan förklara att de har varit i samma situation som mig eller som kan ge mig råd..Jag förstår nu varför det är så viktigt å ha någon å prata med.. Jag klarade tonåren helt ok så jag ska nog klara övergången till vuxen. Men fan, det är svårt, det känns som att jag slits åt 2 håll, det vuxna och det jag har varit, jag känner det i kroppen. Jag är nog inte ensam men det hade vart greit å dela det med någon.

Jag är rädd för att jag stänger mig inne. Jag snek mig hem från kroa idag (faddeuke) jag orkar inte, igår var jag hhemma vid 21. Jag orkar inte med guttar i det hele tatt..De jag hänger med på skolan vet det, eller jag tror hela skolan vet att  jag är ej raggningsbar.. Jag är ganska hård på det. Samtidigt blir jag lite bekymrad över att det inte är någon som klarar å attrahera mig, är inte det lite scary?

Jag vet inte vem som har bytt liv med mig men jag är ganska arg på den personen.. Jag och en väninna ska snart börja planera en nyårsfest, fyrklöverns år. Jag har bestämt mig för at jag vill lägga det här året bakom mig och börja på ett nytt, det är allt för många månader kvar till december, så lika bra att ta saken i egna händer. Det dröjer några veckor innan vi kan ha festen men det ska bli gött med en ny start. 

Jag fattar verkligen inte att alt går så åt helvete. Idag har jag suttit och väntat på min säng leverans från IKEA, den kom aldrig. Bom tur sa de på kundeservice, de hade vart här men inte fått tag i mig på telefonen, trots att jag haft den på mig hela dagen.. Nu må jag pröva få någon med bil och dragkrok till å köra mig till IKEA så jag kan hämta den själv.. Så kom det en man förbi idag och tog med sig min PC, jag tror skärmkortet är trasigt på den, den är bara en månad gamal och jag har knappt brukt den så det är fruktansvärt att det skall ske, speciellt nu när skolan har börjat. Jag är så otroligt lei

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har aldrig haft ett så dåligt år som detta, må 2011 brinna i helvete. 

Ja.. idag klarade jag inte så mkt mer. Fick ett nej från en leilighet som jag hoppades på att få se men som redan hade blivit uthyrd, rekord snabbt tydligvis.. Så fick jag melding av idioten som bor kvar i min gamla leilighet som sier at han som ska ta över mitt rom flytter in den 22. Det betyr ju att  jag hade kunnat bodd där i tre veckor istället för att stressa omkring some en gal person. Jaja. Var ju å snackade med en jurist i Tisdags och idag sände jag breven til huseier...väntar på storm tillbaka men är förberedd. Har snackat med en vän på skype noen time så det har fått mig i litt bedre humör men det är inte kul det här. Det är slitsamt og på tirsdag begynner skolen.... Jag har feber, jag har haft feber var eftermiddag/kväll i en vecka nu, jag vet att det är på grund av stressen men jag kan liksom inte göra något med det..

Jag begynner å tror att det kanske är något galt med mig, kanske jag inte uppfattas så som jag tror? Vad är det med andra som jag manglar? Jag prövar alltid att vara mig själv i alla situationer och står fö det jag tycker är riktigt, har jag så fel? 

Jag fick en väldigt bra fråga av en vän till mig på jobben idag, hon frågade varför jag inte bara bryter ihop å gråter. Den sista månaden har varit ett rent helsike och jag märker att jag är mentalt sliten, jag orkar inte mkt mer än jobb och något snabbt ärende om dagen sedan är jag helt slut. Men jag har lärt mig genom åren att ta till mig positiv energi av människor omkring mig och stänga ute negativ energi, jag tror jag lever lite på det - lånad energi. På förmidaggen är jag som regel sprudlande och i god form men ettervart så trappas det ned och på kvällen är jag bara otroligt sliten med tendens till feber.

Jag kan inte tillåta mig själv å tänka på hur saker och ting kan bli "om inte" sker. Jag har varken tid eller ork till det. Jag är medveten om att börjar jag tänka i fel tankebanor så kommer jag å bryta sammen, det här är ett krig som jag ska vinna. Jag tackade faktiskt nej till ett rum i en lägenhet idag, det var svårt men jag kände att jag var tvungen...jag har nog inte bearbetat det helt färdig än. Imorgon får jag ett svar som kommer göra mig antingen mer stressad eller få mig mer i ro. Om det första sker så må jag bara fokusera mer på letandet vara mer ihärdig och inte ge mig. Det löser sig alltid till slut. 

Det hjälper mkt att jag har så många fina personer kring mig med som orkar höra på mitt prat, jag är tacksam för det. Jag är oxå enormt tacksam för att jag har ett jobb å gå till så jag får tänka på annat, fokusera på andra. 

Nu vill jag att alla kryssar sina fingrar för mig imorgon så får vi bara vänta på resultatet. Det är nog det som tar mest energi, väntan på allt. 

Jag är singel. Jag gjorde slut med T för 5 dagar sedan.. Han flög ner hit för att spendera helgen med mig, eller egentligen tror jag han flög ner hit för att mina föräldrar skulle komma på besök.. I alla fall så tog vi några öl med bror oc hans kompis, det blev en tidig kväll och jag å T åkte hem till honom. Jag kände med en gång jag såg honom att det inte stämde, han var så hungrig när han kysste mig och jag hade nöjt mig med en kram.. 

Vi gick å la oss på en gång vi kom hem och jag sa med en gång att det här fungerar inte. Han blev alldeles hissig, tog det väldigt hårt. Jag var så öppen jag kunde med honom,  han är en helt fantastisk kille och jag hoppas verkligen vi kan umgås som vänner til lhösten.. Vi snackar nu å då men jag tar inte kontakt med honom för jag vill ge honom tid å läka, tid till å se att det är inte så farligt. Jag var den bästa tjejen han hade haft och jag antar att han var lyckligt lottad som fick mig.. Vi spenderade hela söndagen tillsammans och pratade så vi skiljdes åt som vänner!!

Jag är singel nu och det är väl egentligen det jag har velat de senaste månaderna. 

Det är märkligt hur livet ter sig olika. 2 av mina bästa väninnnor väntar barn, varav den ena väntar sitt första. De är dock äldre än mig så jag ska väl inte känna någon stress.. Fast der är inte riktigt det, det är mer faktumet att deras liv kommer att ta en annan vändning nu. Det blir andra prioriteringar, dom kommer växa på ett annat sätt än det jag gör. 

Jag letar fortfarande efter mig själv, det är hårt vissa dagar men jag känner mig mer tillfreds än någonsinne och det är skönt att se framgångarna. Jag antar att kanske relationskapitlet är nästa steg, vänner och pojkvänner. Jag har bestämt mig att någon seriös pojkvän blir det inte förrän skolan är färdig. Jag har inte tid. Det gör mig ingenting, jag vet att det finns många män därute som åtrår mig och jag kan välja å vraka om jag vill. Men jag tycker inte det är nå kul. 

Jag stormtrivs på jobben, jobbar dock dåligaste passen, 11 - 19 eller 12 - 20 men det gör ingenting för jag har ändå inget bättre för mig. Tjejerna som jobbar där är störtsköna och jag hoppas dom vill bjuda in mig på nästa krogrunda. Tänk om dom inte gör det? Trots att alla är väldigt snälla mot mig och vi har mkt att snacka om så är jag fortfarande rädd för att det kanske bara är överfladskt från deras sida..Man vet liksom aldrig med tjejer.

Väntar på svar angående en ny lägenhet och skall på en till visning på lördag, när det har löst sig så har jag nog inga fler problem å brottas med. Jag är lite mentalt sliten.  

Jag har lust å vara singel och flirta! Jag har lust å leka lite med Mr. Punkt, han vet vad han gör och han gör det bra och jag vet vad jag gör och jag liker det. Bara på skoj sådär, en eller två gånger kanske..

Jag vet verkligen inte hur jag fungerar..så står jag här med en kille som älskar mig mer än sin högra hand, som har tagit på sig ett extra jobb för att kunna spendera pengar på mig, som alltid ställer upp för mig, som gör allt för mig. Så vill jag inte ha honom??! Men det kanske är just det, han prövar för hårt, jag vill inte det. Jag tror det var därför jag föll litt för han aussien, han prövde sig aldrig på mig jag bara visste att han ville ha mig. 
Kanske var det därflr jag var så betatt i Mr. Punkt..han var aldig beroende av mig..

Jag har inte tid med kille nu, det är så mkt annat som sker hela tiden, så måste jag prioritera skolan med. Skolan går först, för T går jag före skolan och det liker jag inte.

Är det bara för att det är sommar som jag känner så här??